Nästan självbiografi...

När jag var liten låg jag ena sekunden krälandes i lera för att leta efter maskar och spindlar, andra sekunden stod jag med blommig klänning och dockan under armen.

Idag står jag med ena foten iförd en gummistövel eller vandrarkänga med lera upp till knäveckat och andra foten i en 12 cm klack på ett dansgolv. Och det är så jag antagligen alltid kommer stå, precis så som jag gör nu och som jag gjorde när jag var liten. Jag trivs med det och jag trivs med att själv avgöra hur ofta och när jag ska gå ut.

Vi, och med vi menar jag mina allra bästa vänner som fortfarande är mina käraste, började gå ut när vi var ungefär 16 år. Tidigt kanske, men kul hade vi och skötte oss till 97 % alltid. Vi var ofta ute nästan för ofta och det har vi varit fram till denna sommars slut ungefär. Jag har kommit till en insikt och det är min insikt som jag står upp för och känner att det är vad som passar mig bäst. Och det är inte att gå ut varje helg, inte två gånger i månaden utan kanske istället 1 gång varannan eller tom. var tredje. Det absolut värsta jag vet är att vara bakfull, en hel dag försvinner. Man har bakfylleångest med eller utan anledning (jag tillhör dem som får bakfylleångest bara för man är bakfull) och dessutom har man druckit upp alldeles för mycket pengar. Men man behöver ju inte göra av med så mycket? Nej, kanske inte det men jag har nog aldrig varit ute utan att göra av med minst 1000 Kr, jag förstår inte hur ni andra lyckas.

Att jag inte vill gå ut så ofta innebär naturligtvis inte att jag inte vill umgås och träffa mina vänner och bekanta. För är det något jag har stort behov av så är det mina vänner och att få spendera min tid med dem. Men för mig innebär inte att ”umgås” att man går ut och bokstavligen super ner sig. Jag tycker som sagt inte att det är värt det. Och det har inte med att göra att jag har fått fördelen att ha en liten Silahs vid min sida. Det bara är så.

Under min uppväxt har jag haft allt från grodor och salamandrar till kaniner och katter, jag har släpat hem halvdöda duvungar, som jag förgäves i över en månad försökt hålla vid liv, till halta kåltrastar. Men min absolut största önskan har alltid varit en hund. Där vi bodde i Laröd fanns det en kennel bara ett stenkast bort som födde upp boxrar. Ni kan ju gissa var jag hängde dagarna i ända… Jag rastade hela kvarterets hundar och läste allt jag kom över tills jag kunde vartenda blad utantill.

Vinter -99 föddes det en kull valpar på kenneln och jag började tjata som vanligt. Mamma och pappa var inne på att skaffa hund vilket ju kunde ha gjort det hela lite lättare. Men dem hade kanske inte tänkt sig riktigt så snart. Lurade med mamma på en cykeltur och lockade in henne till uppfödaren. Valparna var lösa på nedervåningen och när vi öppnade dörren kom en mörkt tigrerad liten boxerflicka springandes mot oss, först av alla. Det var den lilla tjejen som jag redan hade sett ut. Mamma var såld och några dagar senare hade jag äntligen fått min hund. Det var den bästa dagen i mitt liv. Hon var så söt när hon sprang runt i sina förstora tassar och alldeles svart i ansiktet. Hon skulle heta Zelda.

Zelda var den bästa hunden man kan tänka sig, världens snällaste, roligaste och sötaste. Det var hon och jag. Jag och Zelda har haft många roliga år ihop och jag har henne att tacka för hur mycket jag har lärt mig om hundar hittills. Hon gav mig 10 år fyllda av lycka. Inte minst så är jag henne evigt tacksam för att hon var en boxer och att hon har lärt mig att den är den underbaraste ras som finns. Jag kan sakna Zelda något fruktansvärt samtidigt som jag vet att hon är en glad och frisk änglahund. Hon ser ner på mig och njuter av att få se hur bra jag och Silahs har det. Det är tack vare Zelda som jag har Silahs idag.

Zelda blev sjuk och vi fick tillslut ta beslutet att hon skulle få somna jag grät mig till sömns i flera dagar. Jag kan fortfarande gråta när jag tänker på det. Det är det absolut värsta jag varit med om i mitt liv och jag önskar ingen den känslan. Känslan av en kontrollerad maktlöshet. För vi fick ju faktiskt ta ett beslut.

När det gått några månader efter att Zelda blivit den änglahund hon är idag insåg jag att jag faktiskt inte kan leva utan hund. Jag tog kontakt med Gunilla som snart skulle ha en kull valpar efter Puma och vi bestämde träff. Puma var en underbar hund och jag bestämde mig direkt. Jag fick känna hur dem små sparkade där inne i Pumas mage. Och trots den stora magen var hon pigg och glad och lekte med sina bollar. Den här gången skulle det vara en hane och han skulle inte ha för mycket vitt.

Ingen kan ju säga hur dem små där inne kommer se ut och väntan kändes som en evighet. Tillslut en söndags morgon fick jag ett sms, nu hade bebisarna anlänt! Det blev fem hanar och tre tikar. Bilder skickades och nu var väntan ännu längre tills jag skulle få träffa dem små för första gången. Jag hade redan mer eller mindre sett ut vilken det skulle bli. Där blev faktiskt en liten som såg precis ut så som jag hade föreställt mig, men det vet man ju aldrig riktigt förrän man ser och får känna på alla. När valparna var nästan tre veckor åkte vi ut för att titta och jag kände direkt vem han var. Det kändes i magen. Pojken jag hade tittat lite extra på redan från början. Det kändes så rätt när jag fick hålla i honom, det lilla knytet. Det var lycka!

Fler besök under den 8 veckors långa väntan blev det och tillslut kom dagen då jag skulle få ta med Silahs hem. Jag är så himla glad för att jag fick förtroendet att få ta hand om honom. Och jag är Gunilla och Anders evigt tacksam. Silahs är min bästa vän och jag längtar efter alla år vi ska ha tillsammans, samtidigt som jag vill stanna tiden för en stund, för det går för fort!
När jag jobbar passar min kära mamma Silahs och när jag väl är ledig vill jag knappast lämna bort honom igen, jag vill inte missa en sekund i onödan.

Så här har ni det, såhär är jag och på detta vis kommer jag förbli.

Vår änglahund

Du och jag, Zelda

Silahs viskar i mitt öra

Första gången vi sågs, så söt så att man dör!

Dom bökade rundor rejält där inne!

Puma, bolltoken!