Hallon

Jag försöker gå lite "offroad" med Silahs i skogen dels för att inte gå på samma ställe alltid och dels för att det är bra träning och bygger muskler. Hittade en stig som var väldigt snårig med taggiga grenar och mycket brännässlor men även hur mycket hallon som helst!!! Ett riktigt hallonställe som inte så många verkar veta att det finns fastän det är mitt i Pålsjö skog (med tanke på hur mycket hallon där fanns). Mitt hemliga hallonställe är det nu. :) När vi gick där på den snåriga stigen så var Silahs tvungen att gå bakom mig så att han inte skulle göra sig illa på alla taggar. Han är oerhört duktig på att gå först men i det här läget fann han sig helt och hållet i att gå bakom. Utan att jag sa något varken vad han skulle göra eller berömde så gick han där bak, han stannade när jag stannade och gick när jag gick eller sa (visade med kroppen) att han kunde gå. Med mitt tydliga (omedvetna) sätt och kroppsspråk så förstod han vad som gällde.
När vi går nerför trappor (framför allt här hemma i trapphuset) har Silahs väldigt bråttom, jag får med andra ord vara snabb med fötterna för att hinna med. Detta är, med tanke på risken att stå på huvudet, inte helt hundra. Så nu har jag börjat med att helt enkelt med kroppen visa att han ska gå bakom mig. Jag säger alltså inget, berömmer inte heller för det är en "självklarhet" att han ska gå där bak. Det får inte bli någon tävling om vem som går först så jag får lugnt och stilla bara visa att jag ska gå först. Att kalla detta för "ledarskapsträning" är i min värld ett förlegat uttryck. Jag ser det som att jag styr hans exaltation. Jag tillåter helt enkelt inte honom att bli alltför uppspelt vilket än så länge har resulterat i att han är mycket lugnare när vi kommer utanför porten. Jag skulle nog vilja kalla det att jag "reglerar hans stressnivå". Jag tillåter helt enkelt inte honom att skruva upp sig själv till toppen för att jag står bokstavligt talat i vägen.