Kattaskrälle

Kan ju dra en mindre intressant kort resumé av förra veckan... Mest för att ni ska förstå att jag gör mer än är ute och går med min hund... :P
Förutom att jag tränade fem pass både ensam och med Julia, Jeanette och en gång med Jenny så var Jennifer (många vänner på J?) här hemma på tisdagskvällen och jag tvingade henne att se på Svenska Hollywoodfruar, på torsdagen var Steffi och Nadde här, vi käkade pizza och jag tittade på Revenge och dom pratade, jag pratade också såklart har lite svårt för nått annat, jag har pluggat jätte mycket och varit i Lund givetvis gått långa promenader varav jag körde runkeepern på en som visade nästan en mil när vi var i mål (hemma), haft pappa på besök hos mig, varit hos mamma o käkat söndagsmiddag OCH jag och Silahs har blivit jagade av en mördarkatt...

Var ute en kort promenad i lördags direkt efter att jag varit på body pump, hade kört slut mina armar så dom kändes helt tomma och skakade nästan. Gick in mellan några hus för att gena över gården, Silahs stoppade in huvudet i en buske och jag ser på honom att han blev lite för intresserad av något där inne samtidigt som något vitt rör sig i busken, "kaaattt och klor i ögonen" tänker jag och drar ut Silahs från busken. Vi börjar gå och efter kommer katten!!!!! Silahs som helst vill döda katter eller han morrar iaf på dom hoppade baklänges och gjorde just så, morrade. Jag sprang med Silahs som vikt bakom mig och mördarkatten bakom honom. Jag såg på katten att han var målinriktad och ville slåss med min hund, smart katt? Inte så va...
Jag fräste mitt högsta åt katten, Silahs morrade och katten fattade inte att han var ute på hal is utan han skulle bara fram och förgöra oss.
Jag får lite panik, vill ju inte sparka på katten och jag vill absolut inte att katten och Silahs ska slåss såklart. Så vad gör jag? Jo givetvis lyfter jag upp min lilla hund med mina utpumpade armar som knappt orkade bära kopplet och springer.
Där springer jag med en morrandes boxerhane i famnen samtidigt som jag fräser åt katten gång på gång som förövrigt sket i det och fortsatte jaga oss hack i häl.
Jag sprang rätt ut i gatan och över på andra sidan väl på trottoaren vågade jag vända mig om, då stod den förskräckliga katten precis på gränsen in till gården och blängde på oss.
Jag har gjort två konstaterande av denna händelse: för det första så kommer jag aldrig mer gå in på den gården för tydligen så äger katten det området. För det andra så hoppas jag att ingen såg vilket jag nog kan fetglömma då där är väldigt mycket fönster och balkonger in mot gården från de tre våningshus som omgärdar den...

Typiskt!