Störda barn!

I lördags när jag satt här på min balkong och väntade på Terese så sprang grannens ungar runt på gården med deras Pekingese.
Till en början sprang dom runt och jagade hunden och den verkade tycka det var roligt men efter ett tag såg den sönder stressad ut och sprang runt i panik. Men det fattar ju inte barnen, var är föräldrarna?! Det tar inte slut här...
Den ena ungen (ca 4-5 år gammal) tar upp hunden i famnen och givetvis inte så som en vuxen hade gjort utan släpade runt med den under frambenen, slängde mer eller mindre upp hunden över axeln, sätter ner den, tar upp den igen och börjar snurra runt med hunden i famnen som en idiot. När ungen är färdig med snurrandet KASTAR hon hunden i gräsmattan! Jag fick nog och gick ner och ringde på lägenheten där dom bor. Morsan sa "åå jag får panik". När jag kom upp på balkongen igen så stod mamman där nere med hunden under armen och skällde på ungarna och dom fick inte vara ute och leka mer. Men herregud ska inte ens barn veta att man inte gör på det viset!?! Och borde man inte känna sina egna barn så pass väl så att man vet om dom reder ut att vara ensam med hunden eller inte.
I mina ögon ska inte så små barn överhuvudtaget ens gå en kissrunda med en hund oavsett om hunden är stor eller liten. Men som vi vet så tänker inte alla likadant...